Få konstformer förmår fånga människans fantasi och känsloliv på samma sätt som musik. Bilder, känslor och minnen som ligger lagrade i vårt inre väcks till liv om det så bara är ett rytmiskt fundament vi hör.
Diskussioner om musikens äkthet tycks ofta mynna ut i en cynism om hur musiken idag l
åter och vilka instrument den spelas på. Ofta handlar det om att musiken idag är programmerad och syntetisk, att den till största delen framförs av människor med blickarna på en dataskärm.
Visserligen är det så att studier har visat att musiken som hörs på topplistorna är tonalt och dynamiskt enklare idag än vad den var en gång i tiden. Rytmisk och melodisk sofistikation och musikalisk äventyrlighet har fått ge vika för en musikindustri som blir allt bättre på att utröna exakt vad det är för element som attraherar lyssnare. Tolkningen att musikproducenter alltmer kommit att likna marknadspsykologer med utförlig kunskap om segmentering och vad som utgör populärkulturell valuta är inte helt orimlig.
För den som känner sig manad att argumentera för popmusikens fördumning med diverse akademiska studier som stöd bör det dock påpekas att de flesta av dem är kvantitativa. Nog för att även estetiska konstformer i någon mån går att kvantifiera, tillvägagångssättet är ändå begränsat i så mån 
att det inte förmår fånga in något som i slutändan är så abstrakt som människans känsloliv i slutändan ändå är.
En kvantitativ studie kan dra slutsatsen att de tavlor Picasso målade när han var ung säljs för betydligt högre summor än de han producerade när han var äldre. Det går att mäta antalet ackord, takter, toner i en musikalisk fras, men det går inte att med någon exakthet mäta hur de landar i lyssnaren.
Den mest kvalificerade gissningen föreslår att musikens ursprung är rytmisk. Grupper av förhistoriska människor samlades runt lägerelden och dansade till trummor. Musik var en social konstform som människor samlades kring och dansade till.
Numera kan vi i någon mån se samma tendens. Musikfestivalerna har under 2000-talet, med några få undantag, lagts ner eller alltmer kommit att dras till elektronisk musik som 
visserligen kan vara harmoniskt sofistikerad men som framför allt bygger på ett rytmiskt fundament vars syfte är att få oss att dansa.
Frågan är om inte själva idén om sofistikation och äkthet bygger på estetiska ideal som har sitt ursprung i litteraturen och bildkonsten; det vill säga att ökad komplexitet har ett egenvärde i form av ökad njutning. Musik har dock gång efter annan bevisats vara en konstform som inte spelar efter de reglerna.
Därmed inte sagt att musikalisk komplexitet och experimentlusta skulle vara ett fåfängt och meningslöst företag. Klassisk musik, jazz och andra avancerade musikaliska uttryck kan vara enormt njutbara; men den gemensamma nämnaren är att de härrör ur instinkten snarare än ur huvudet. Det kan vara så att de konstnärligt och kommersiellt mest framstående musikerna har en sak gemensamt: de har studerat sitt uttryck till den grad att de frigjort sig från intellektet och lärt hjärtat uttrycka komplexa känslor.
